Så nära, men ändå så långt borta

De fyllde sex resväskor med sina tillhörigheter. Resten fick lämnas för gott. Sedan började flykten över Östersjön för att börja ett nytt liv i frihet - inte många mil bort, men ändå i en helt annan värld.

Veera Arak var en uppskattad lärare på universitetet och hennes make en internationellt erkänd matematiker. Men i Sovjettidens Estland präglades tillvaron av övervakning, rädsla och påtryckningar. Ändå var det först när de insåg att deras barn inte skulle ha någon framtid i Estland, som de bestämde sig för att fly.

Med perestrojkan öppnades ett litet nålsöga till möjlighet att resa ut ur Sovjetunionen. Men kontrollen var stenhård. Man måste ha en inbjudan som gäst till någon. När Veera Arak och hennes make fick en inbjudan från svärmoderns barndomsväninna i Stockholm, tvekade de inte.

 Mammas släkt, som var rysk adel, blev i stort sett utrotad av Stalin, säger Veera Arak.

Morfadern tjänstgjorde i tsarens armé och räddade sig genom att fly till Estland. Han blev gripen ett halvår innan Stalin dog, men släpptes efter Stalins död. Han blev då erbjuden ryskt pass, vilket han vägrade hämta ut.

 Kanske brås jag lite på min morfar. Han var nog lite för stolt för sitt eget bästa, men på något sätt klarade han sig ändå.

Veera Araks pappa blev skickad till Sibirien 1948 på grund av någon okänd anklagelse. Han återvände däremot aldrig. Mamman hade det tufft som ensamstående och utpekad som en "folkets fiende" på grund av sin släkt.

 Materiellt sett hade vi det knapert, men jag har ändå ganska positiva minnen av min barndom.

Det gick bra för Veera Arak i skolan. Hon blev en av de två studenter som Estland årligen fick skicka till Leningrads Universitet för att studera filosofi.

De obligatoriska politiska mötena upplevde Veera Arak som "hjärntvättsmöten med plågsamt struntprat". Hon kunde inte låta bli att ställa provocerande frågor, som fick folk att skratta.

 Jag hade tur som inte blev relegerad. Nu blev jag bara tillsagd att inte komma på mötena mer.

Efter studier och forskarutbildning började Veera Arak undervisa på Konsthögskolan i Tallinn och därefter på Universitetet i Tartu. Hennes ämnen var filosofi, etik och socialpsykologi. Diskussionens vågor gick ofta höga på lektionerna och ryktet om dessa spred sig.

Veeras make blev mycket framgångsrik som matematiker men hade, liksom sin fru, svårt för att inordna sig i den politiskt korrekta fållan.

 Vi började bli trakasserade med mycket raffinerade metoder, som är mycket svåra att bevisa. Någon började bland annat ge sig på våra barn genom att sprida rykten och manipulera med journaler och dokument.

Veera Arak var 43 år när de flydde till Sverige. De klarade sig till Sverige och tillbringade fem dagar hos svärmoderns väninna. Därefter gick de till polisen och hamnade på en flyktingförläggning, en båt i Stockholms hamn.

De mådde fruktansvärt dåligt. Polisförhören, väntan och ovissheten var helt outhärdliga. Men de hade bestämt sig att, till varje pris, inte återvända till Estland.

 Polisen som förhörde mig anmärkte på att vi inte hade några brutna ben eller spår efter tortyr. Jag försökte förklara för honom att man kan döda människor psykiskt också.

Livet som flykting i Sverige blev inte lätt. Ändå hade de, poängterar Veera Arak, mycket bättre än många andra flyktingar eftersom hennes man, som kunde svenska, fick arbete på universitetet. Själv hade hon kämpigt med att lära sig svenska.

Så småningom fick hon arbete inom hemtjänsten, där hon vikarierade i sju år, tills ryggen blev skadad. Då blev det svårt att hitta något annat arbete.

Veera Arak säger själv att det var en ren slump att hon engagerade sig i politiken. Men när man hör henne berätta om sitt liv är det inte särskilt förvånande.

 En dag, när jag kände mig som allra mest värdelös, var nyligen frånskild och arbetslös, damp det ner ett brev från Centerpartiet. "Vill du engagera dig?" skrev de. "Ja", tänkte jag, "det finns någon som behöver mig!"

Veera Arak fick hoppa in som ersättare i Invandrarnämnden. Hon startade en internationell grupp inom Centerpartiet i Göteborg. På centerstämman har hon talat om flyktingars identitet och känner att hon har påverkat attityden till invandrare inom partiet.

Idag tar politiken upp en hel del tid, men Veera Arak skulle också vilja att hennes erfarenheter och utbildning efterfrågades någonstans inom arbetslivet, utanför den politiska världen.

 Pensionen törs jag inte tänka på. Jag är fattig som en kyrkråtta. Men jag ångrar inte att jag kom hit. Här är själen är fri!

 

PETRA HANSSON

Ålder: 56
Familj: Två barn, fyra barnbarn
Intressen: Människor, litteratur, teater, konst
Utbildning: Femårig universitetsutbildning i filosofi, tvåårig forskarutbildning i psykologi.
Yrke: Universitetslärare. Aktiv inom centerpartiet. Jobbsökande.
Bor: Utby

Publicerad i GP 2004-01-19