"Man måste ha både rötter och vingar"

Efter en oerhört intensiv period, då Jan Eliasson, förutom arbetena som utrikesminister och ordförande i FN:s generalförsamling även drivit valkampanj för socialdemokraterna, tänker han pusta ut och fundera över framtiden. Men några planer på en lugn pensionärstillvaro finns inte med i bilden.

AV PETRA HANSSON

Den sjuttonde september, på Jan Eliassons födelsedag, förlorade socialdemokraterna valet. En knapp vecka innan, den 11 september, tog förordnandet i FN slut. Nu kommer Jan Eliasson att ägna hösten åt att bygga upp kropp och själ och fundera över vad han har gjort och vill göra framöver.

Vilar upp sig gör han gärna på sin gård på Gotland där han röjer i skogen och bygger en stenmur, läser böcker och skriver dagbok. Han vill också få tid för konst och musik.

- Det är perfekt avkoppling med lite kroppsarbete. Jag spelar också gärna tennis med min fru, Kerstin, berättar Jan Eliasson.

När flyttlasset från USA anlänt till hemmet i Stocksund, i närheten av Danderyd och två års långpendlande över Atlanten är slut, blir det förstås mer tid att umgås med familjen. Men efter några månader av kontemplation, väntar nya uppdrag. Erbjudanden har han fått flera. Även om Jan Eliasson inte har bestämt sig och är lite hemlighetsfull angående erbjudandenas karaktär, kan han avslöja lite grand:

- Jag har fått erbjudanden om att arbeta som gästprofessor både i Sverige och utomlands och det finns även med diskussioner om uppdrag av diplomatisk karaktär. Jag har i alla fall inga planer på att sluta jobba. Utrikespolitik är som en drog för mig.

Diplomatiskt arv att förvalta

Många olyckskorpar förutspådde att Jan Eliasson, med sin tunga post i FN, endast skulle kunna sköta utrikesministerposten med vänsterhanden. Men utrikesdepartementet, som fått mycket negativ press på senare år, hamnade i stället i media i positiva sammanhang.

  an Eliasson är särskilt nöjd med att UD lyckades få hem 8 400 svenska medborgare på rekordtid. Detta fick de mycket beröm för även internationellt. Extra roligt tycker han att responsen varit från de många nya svenskar med libanesisk bakgrund som han mött under valrörelsen.

- De sa att de verkligen kände sig som svenskar, vilket gjorde mig oerhört glad, säger han.

  Jan Eliasson är också mycket nöjd med konferensen om stöd till Libanon där de deltagande länderna fick ihop 940 miljoner dollar. Dessutom har han drivit på att EU ska engagera sig i Gaza och Libanon och arbetat för att åter sätta svensk diplomati på kartan. Han tycker att arvet efter Dag Hammarsköld och Olof Palme förpliktigar till ett engagemang utanför landets gränser.

  Under hans tid som ordförande i FN:s generalförsamling är det tre saker han är särskilt stolt över. FN har skapat en Fredsbyggnadskommission, vilken har till syfte att FN inte ska lämna krigsdrabbade länder i sticket, utan arbeta för en varaktig fred och en återuppbyggnad av länderna. FN har också skapat ett nytt råd för mänskliga rättigheter. Och det tredje är att FN den åttonde september antog en strategi för kampen mot terrorism.

Längtan efter att få se världen
Jan Eliasson är född och uppvuxen i Kålltorp, i en familj med arbetarbakgrund. Han fick ofta följa med sin far på demonstrationståg och blev tidigt en övertygad socialdemokrat. Ändå är hans karriär inom utrikespolitiken långt ifrån någon slump. Han berättar att han är en typisk tävlingsmänniska och valde utbildningar som ansågs särskilt svåra.

Han läste Latinlinjen på Hvitfeldtska gymnasiet. 1957-58 åkte han som utbytesstudent till USA, eftersom han vill komma ut i världen. Längtan efter horisonten och nya vyer fick honom sedan att utbilda sig på sjökrigsskolan. I flottan fick han på sin 21-årsdag, den 17 september 1961, beskedet om Dag Hammarskölds död. Han hade tagit starkt intryck av Dag Hammarsköld och kände att diplomati var någonting han verkligen skulle vilja satsa på. Efter en civilekonomutbildning på Handels i Göteborg, gick flyttlasset 1965 till Stockholm och utrikesdepartementet.

  - För mig är det viktigt att ha både rötter och vingar, förklarar Jan Eliasson.

  Vingarna, det är friheten att se sig om i världen. Rötterna, det är ursprunget man gärna återvänder till. Även om det är 41 år sedan han flyttade från Göteborg kommer han gärna hit för att hälsa på släkt och vänner. 

  - Jag älskar att vara i Göteborg, förklarar Jan Eliasson och räknar entusiastiskt upp en lång rad vänner som han gärna besöker, förutom sin bror, Roger Holtback, och hans familj.

Gott om stoff till memoarer
I ungdomen spelade han fotboll i Gais pojklag och, handboll i Redbergslid. Somrarna har han tillbringat på Marstrand i ett hyrt hus, innan han skaffade sig sommarstället på Gotland.

Många fina minnen har han från åren i Göteborg, till exempel Gustav Adolfbakelser på Bräutigams och lördagsskolan med fika på Palais. Han saknar hamnen, så som den var förr. Det doftar inte längre om Göteborgs hamn, som nu mest består av containrar. Under skoltiden extraknäckte han med att lossa bananer och kaffe och andra långväga laster. Efter utbytesåret i USA arbetade han också som guide för amerikanska turister i Göteborg. När de anlände med båtarna Gripsholm och Stockholm möttes de av orkestermusik, pompa och ståt.

Med ett så händelserikt liv bakom sig har Jan Eliasson fått många förfrågningar om att skriva sina memoarer. Och någon form av bok blir det säkert, men kanske inga typiska memoarer. Han vill ta upp olika teman med en personlig infallsvinkel, såsom tiden med Olof Palme och förhandlingarna mellan Iran och Irak, FN-tiden och åren som USA-ambassadör. Någon spökskrivare kommer det inte att bli fråga om.

- Jag älskar att skriva. Mitt yrke är ju att hantera ordet, både det skrivna och det talade. Diplomati är kommunikation helt enkelt.

Jan Eliasson.
Ålder: 66 år
Familj: Frun Kerstin, tre barn och fyra barnbarn
Karriär: Ambassadör i Washington, rådgivare till Olof Palme i förhandlingarna mellan Iran och Irak, Ordförande i FN:s generalförsamling, utrikesminister m.m.
Intressen: Litteratur, konst, musik, tennis, att arbeta på den egna gården
Övrigt: Årets Göteborgare 1997, Göteborgsambassadör.

 Publicerad i MiG-Aktuellt  Oktober 2006